never good enough
Nu har jag sån där jätte ångest igen. Sån där som man tror aldrig kommer försvinna. Sån där som man inte fått fram själv, utan en såndär som andra ger mig.
Och saken är den att den ena fattar det inte ens. Han tror att jag är hur glad som helst, att jag fejkar allting, att jag vill ha uppmärksamhet(blev lite dubbelmoralis i den meningen, men det är ändå jag som ska fatta). Men vem fan vill inte ha det av en som person som har en sådan relation som vi har? (ingen pojkvän är det det pratas om).
Och du, du ger mig nog det medvetet. Du ger mig det för att jag ska komma ålandes tillbaka. Men denna gång ska jag stå pall. Jag ska stå kvar här. Även om alla mina vänner lämnar mig. Visserligen tror jag att den risken är ganska liten, men jag ska klara det här.
Asså, egentligen så jag vill vara din V. Men jag vill vara V med ditt gamla jag. Ditt nya jag är så fixerat vid allting. Ditt nya jag tror att du är så överlägsen. Det är ditt nya jag du kommer skämmas för sen.
Ju mer jag tänker på det, ju mer ångest får jag. Jag panikerar. Har ingen aning om var jag ska ta vägen, vad ska jag tänka på. Jag vill bara försvinna in i tomma intet och börja om på nytt. Jag vill inte minnas. Jag vill att ni ska minnas och längta tillbaka. Jag vill att det ska vara tvärtom.
Imorgon är det cup. Och jag är rädd att jag kommer vakna upp med samma ångest som jag har nu. Då kommer jag inte må bra imorgon. Jag kommer inte klara att komma till allianshallen och visa hur "glad" jag är. Jag kommer att börja gråta. Snart. Det bränner i hela skallen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Kan man springa ifrån sina egna tankar, för det är vad jag vill göra nu. Jag vill springa till någon annans huvud och tänka dennes glada tankar.
Det är som om dessa tankar är dåliga för hälsan, för nu fick jag genast hvuduvärk. Blääääääää.
Nu kan inte ens glad film hjälpa mig. Jag vet vad jag behöver.
Jag behöver en pojkvän. Hur desperat det än låter så behöver jag det. Jag behöver en annan sorts vänskap, en annan storts kärlek än vad jag får utav mina vänner och familj. Jag vill ha en person att dela allt med. Jag känner mig så underlägsen hela tiden. Jag är aldrig tillräcklig. Aldrig snygg nog, aldrig pratglad nog, aldrig rolig nog, aldrig bra nog, aldrig gullig nog, aldrig noooooooooooog. aldrig, aldrig, aldrig! Alla andra räcker till all the time. Fler gånger om året. Jag har inte gjort det en enda gång under hela 17 års tid. Det måste vara något fel på mig. Det måste det bara vara. Och jag vet vad det är. Och hur mycket jag än försöker så fixar det sig aldrig. Jag har inte fått en chans att prova det heller för den delen. Men om chansen skulle dypa upp så tror jag att jag skulle missa den för så dålig är jag. Jag gör aldrig något tillräckligt bra. Det är alltid mig fel om det är något dåligt, och alltid alla andras förtjänst om det är något bra.
Fyfan. Se bara vad lite ångest kan göra. Det vänder hela en liv upp och ner. Alla dessa hemskheter som man gömt undan längst ner, kommer ut ur boxen och det går inte att stoppa. Förrän man lyckas få ordning på livet igen.
Hejdå
Och saken är den att den ena fattar det inte ens. Han tror att jag är hur glad som helst, att jag fejkar allting, att jag vill ha uppmärksamhet(blev lite dubbelmoralis i den meningen, men det är ändå jag som ska fatta). Men vem fan vill inte ha det av en som person som har en sådan relation som vi har? (ingen pojkvän är det det pratas om).
Och du, du ger mig nog det medvetet. Du ger mig det för att jag ska komma ålandes tillbaka. Men denna gång ska jag stå pall. Jag ska stå kvar här. Även om alla mina vänner lämnar mig. Visserligen tror jag att den risken är ganska liten, men jag ska klara det här.
Asså, egentligen så jag vill vara din V. Men jag vill vara V med ditt gamla jag. Ditt nya jag är så fixerat vid allting. Ditt nya jag tror att du är så överlägsen. Det är ditt nya jag du kommer skämmas för sen.
Ju mer jag tänker på det, ju mer ångest får jag. Jag panikerar. Har ingen aning om var jag ska ta vägen, vad ska jag tänka på. Jag vill bara försvinna in i tomma intet och börja om på nytt. Jag vill inte minnas. Jag vill att ni ska minnas och längta tillbaka. Jag vill att det ska vara tvärtom.
Imorgon är det cup. Och jag är rädd att jag kommer vakna upp med samma ångest som jag har nu. Då kommer jag inte må bra imorgon. Jag kommer inte klara att komma till allianshallen och visa hur "glad" jag är. Jag kommer att börja gråta. Snart. Det bränner i hela skallen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Kan man springa ifrån sina egna tankar, för det är vad jag vill göra nu. Jag vill springa till någon annans huvud och tänka dennes glada tankar.
Det är som om dessa tankar är dåliga för hälsan, för nu fick jag genast hvuduvärk. Blääääääää.
Nu kan inte ens glad film hjälpa mig. Jag vet vad jag behöver.
Jag behöver en pojkvän. Hur desperat det än låter så behöver jag det. Jag behöver en annan sorts vänskap, en annan storts kärlek än vad jag får utav mina vänner och familj. Jag vill ha en person att dela allt med. Jag känner mig så underlägsen hela tiden. Jag är aldrig tillräcklig. Aldrig snygg nog, aldrig pratglad nog, aldrig rolig nog, aldrig bra nog, aldrig gullig nog, aldrig noooooooooooog. aldrig, aldrig, aldrig! Alla andra räcker till all the time. Fler gånger om året. Jag har inte gjort det en enda gång under hela 17 års tid. Det måste vara något fel på mig. Det måste det bara vara. Och jag vet vad det är. Och hur mycket jag än försöker så fixar det sig aldrig. Jag har inte fått en chans att prova det heller för den delen. Men om chansen skulle dypa upp så tror jag att jag skulle missa den för så dålig är jag. Jag gör aldrig något tillräckligt bra. Det är alltid mig fel om det är något dåligt, och alltid alla andras förtjänst om det är något bra.
Fyfan. Se bara vad lite ångest kan göra. Det vänder hela en liv upp och ner. Alla dessa hemskheter som man gömt undan längst ner, kommer ut ur boxen och det går inte att stoppa. Förrän man lyckas få ordning på livet igen.
Hejdå
Kommentarer
Postat av: Anonym
<3
Trackback
