malle

Jag såg precis ett avsnitt av So you think you can dance, som för övrigt är ett grymt bra program. Och just denna kväll började jag gråta. japp, åt so you think you can dance. Helt sjukt. Jag vet inte om det var jag som var lättpåverkad eller om avsnittet bara var överdrivet sorgligt. Kan även ha varit så att jag har varit sugen på att gråta hela dagen och nu erbjöds ett tillfällde så mitt känslofyllda hjärta kunde bara inte säga nej.
Det var så fint när han stog där och sa att han kommer sakna sina tre buddies, Hok och D är hans polare och hans underbara partner som står i ett mörkt hörn och gråter. Fyyyyy! Jag älskar det egentligen, jag älskar sorgsenhet(?). Det är så fint. Väger jämt upp med förälskelse. Det är vid sorgen de mest hemska och härliga känslor väcks till liv och blommar ut.
Jag tycker det är underbart fint att gråta för någon annan. Jag tycker det är fint att gråta från någon annans död och/eller motgång. Jag tycker det är sååå fint att gråta för sin egen förlust. Men(!) det är helt annan sak att gråta för en motgång än en förlust. Får du en motgång är det bara kämpa, skit i alla jävla känslor, gå bara vidare, sträck på ryggen och ta dig igenom skiten. Sen får du gråta. Du får gråta för sig själv som varit så stark och tagit dig igenom Det.
Förlorar du din farfar, oskulden eller så? GRÅÅÅÅÅT. men om du förlorar något som du kan ta tillbaka är det bara en motgång.

Nuså, nyduschad och redo för sängen.