tänker alldeless för tokigt
Häääj.
Hemma från träningen nu. Den var tung. Det känns tungt nu efteråt när man har dizzat vissa jobbiga grejer, fastän man har anledning. Jag hoppade av ett rushnings set som är 1-2 minuter långt för att jag fick lite problemas med astman. Men det känns som att jag fejkar. Jag kanske gör det omedvetet och att jag får dåligt samvete för att mitt undermedvetna vet att jag maskade. Plöööh. Pallar inte detta. Ångest, ångest, ångest!
Jag har sådan panik att jag inte vet var jag ska ta vägen. Är orolig för så mycket, mår så dåligt för att det kommer gå så illa! Jag tänker få feeel. Jag vill tänka rätt, jag vill känna att jag kan, jag vill känna att det är kul, jag vill känna att det kommer gå bra. Men istället tänker jag på hur jag inte kommer att klara det, hur drygt det är, hur det kommer blir. Jag kommer kliva av för att jag har ont. Jag har ont, det har jag, men jag lurar mig själv att tro att det gör så ont att jag inte kan vara med. Hade det varit en match så hade jag fortsatt spela fast än jag visste att det var livshotande. Jag orkar inte tänka så här. Jag orkar inteee...............
Jag hatar sättet som jag tänker på allting... jag tänker för mycket och på fel sätt. Jag kan inte ens lita på mig själv. Blääääääääääääääääääääää. Jag får verkligen panik ångest. Jag får panik ångest av att jag tänker på vad helt okänt folk ska tycka och tänka om mig. Det gör mig inte ett dugg bra att veta vad de tycker och tänker om mig. Det finns ingen som helst anledning att undra.
jag blir så förbannat arg, trött, ledsen och besviken på mig själv.
Detta är det största nederlag som jag haft på länge. Det är väl det att skolan börjar och ångest skulle komma krypande tillbaka. Men slog istället till med en knock out och ångest-befriade-jag var som bortblåst.
Vi ses väl, antar jag.
Hemma från träningen nu. Den var tung. Det känns tungt nu efteråt när man har dizzat vissa jobbiga grejer, fastän man har anledning. Jag hoppade av ett rushnings set som är 1-2 minuter långt för att jag fick lite problemas med astman. Men det känns som att jag fejkar. Jag kanske gör det omedvetet och att jag får dåligt samvete för att mitt undermedvetna vet att jag maskade. Plöööh. Pallar inte detta. Ångest, ångest, ångest!
Jag har sådan panik att jag inte vet var jag ska ta vägen. Är orolig för så mycket, mår så dåligt för att det kommer gå så illa! Jag tänker få feeel. Jag vill tänka rätt, jag vill känna att jag kan, jag vill känna att det är kul, jag vill känna att det kommer gå bra. Men istället tänker jag på hur jag inte kommer att klara det, hur drygt det är, hur det kommer blir. Jag kommer kliva av för att jag har ont. Jag har ont, det har jag, men jag lurar mig själv att tro att det gör så ont att jag inte kan vara med. Hade det varit en match så hade jag fortsatt spela fast än jag visste att det var livshotande. Jag orkar inte tänka så här. Jag orkar inteee...............
Jag hatar sättet som jag tänker på allting... jag tänker för mycket och på fel sätt. Jag kan inte ens lita på mig själv. Blääääääääääääääääääääää. Jag får verkligen panik ångest. Jag får panik ångest av att jag tänker på vad helt okänt folk ska tycka och tänka om mig. Det gör mig inte ett dugg bra att veta vad de tycker och tänker om mig. Det finns ingen som helst anledning att undra.
jag blir så förbannat arg, trött, ledsen och besviken på mig själv.
Detta är det största nederlag som jag haft på länge. Det är väl det att skolan börjar och ångest skulle komma krypande tillbaka. Men slog istället till med en knock out och ångest-befriade-jag var som bortblåst.
Vi ses väl, antar jag.
Kommentarer
Trackback
