något som kändes som ett nervsammanbrott
Hej.
Vi vann kvartsfinalen mot Bollstanäs med 2-1. Vi vann semifinalen mot Årsta IK med 2-3. Straffar på denna då. Vi förlorade finalen med 3-2. Så jävla cp surt. Vi leder med 2-1. De nätar i ett PP. Då står det 2-2. Och när klockan står på 19.46 nätar de än en gång. Vi hade matchen. Vi skulle bara ha vunnit den.
Jag kände pressen och den slog ner mig. Som en misshandel där de först lägger in slagen mot magen för att mörbulta lite och de lägger nästa mot tiningen som man inte alls är med på. Jag fick panik. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag trodde jag var starkast i världen. Men fan heller. Då var jag liten som en myra och ingen fattade vad fan som hände.
Så fort jag tänkte på saker som hade anknytning till dom så forsade tårarna. Jag hade egentligen ingen aning om varför de rann. Jag gråter ju inte för sådana saker. Jag gråter bara när det gör ont. Jag är ju starkast i världen. Utåt sett alltså.
Jag fick något som kändes som ett nervsammanbrott. När jag inte pallade hålla bort pressen så trycker den på extra mycket och alla andra saker som är lika onda som pressen, trycker på de också. Jag hade inte ens chans att ta mig upp. Men till slut släppte det. Men det tog ett tag och jag försökte bearbeta så gott det gick. Det gäller att koppla bort och det gjorde jag till slut. När finalen skulle börja. Då var det bara det som gällde.
Hoppas jag kan koppla bort det i fortsättningen också, men då vill jag få bort det på riktigt. Jag vill inte ha tillbaka det. Jag hoppas jag klarar att hålla det borta från mig under hela min livstid.
Vi vann kvartsfinalen mot Bollstanäs med 2-1. Vi vann semifinalen mot Årsta IK med 2-3. Straffar på denna då. Vi förlorade finalen med 3-2. Så jävla cp surt. Vi leder med 2-1. De nätar i ett PP. Då står det 2-2. Och när klockan står på 19.46 nätar de än en gång. Vi hade matchen. Vi skulle bara ha vunnit den.
Jag kände pressen och den slog ner mig. Som en misshandel där de först lägger in slagen mot magen för att mörbulta lite och de lägger nästa mot tiningen som man inte alls är med på. Jag fick panik. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag trodde jag var starkast i världen. Men fan heller. Då var jag liten som en myra och ingen fattade vad fan som hände.
Så fort jag tänkte på saker som hade anknytning till dom så forsade tårarna. Jag hade egentligen ingen aning om varför de rann. Jag gråter ju inte för sådana saker. Jag gråter bara när det gör ont. Jag är ju starkast i världen. Utåt sett alltså.
Jag fick något som kändes som ett nervsammanbrott. När jag inte pallade hålla bort pressen så trycker den på extra mycket och alla andra saker som är lika onda som pressen, trycker på de också. Jag hade inte ens chans att ta mig upp. Men till slut släppte det. Men det tog ett tag och jag försökte bearbeta så gott det gick. Det gäller att koppla bort och det gjorde jag till slut. När finalen skulle börja. Då var det bara det som gällde.
Hoppas jag kan koppla bort det i fortsättningen också, men då vill jag få bort det på riktigt. Jag vill inte ha tillbaka det. Jag hoppas jag klarar att hålla det borta från mig under hela min livstid.
Kommentarer
Trackback
