malle

Här om dagen när jag jobbade såg jag en pappa som hade två små söner. Pojkarna var kanske 2-4 år gamla och jätte söta. Blonda små söta pojkar med matchande kläder och resväskor. Pappan såg lite stressad ut med massa bagage plus pojkarna som ville ha uppmärksamhet plus att han skulle med tåget som gick jätte snart (plus han har liten kuk).

För att komma ner till tåget måste man åka ner för en rulltrappa som är låååååååång, asså nu snackar vi 3xhm's rulltrappa. Och den är ganska brant och ser farlig ut. För att det skulle gå så smidigt som möjligt tar han packningen och den minsta sonen först och åker ner, sen är det meningen att den äldre av bröderna ska hoppa på själv. Pappan hoppar på med packningen och sonen, men andra sonen tvekar och står och skriker neeej, neeej (fast på typ tyska) medans pappan försvinner längre ner och ropar att han ska hoppa på. Jag bevittnar detta och gå fram och kollar ner på pappan och frågar med en gest som jag  ska följa pojken ner. En nick får jag till svar. Jag tar pojkens väska, och sedan honom i handen och tillsammans hoppar vi på. (Innan detta gjorde jag ett par försök till att prata med pojken, på både engelska och svenska. Vem fan kan tyska? Vilken jävla 4 åring kan engelska? Vilken jävla tysk 4 åring kan svenska? Bonehead.) Vi står i allafall i den där rulltrappan och när vi kommer ner har pappan försvinnit lite längre bort för att hinna köpa biljetter till tåget. Jag tar pojkens väska, men inte hand. Hoppa av kunde han göra själv. Så ställer jag väskan på golvet och hjälper honom lirka upp draghandtaget, lite längre bort står pappan som jag vinkar till och han ger mig en tacksam nick samt blick. När jag ska åka upp för rulltrappan igen börjar pojken springa mot sin pappa när han plötsligt vänder sig om och skriker "Thank you!" med ett underbart och varmt leende. Sedan vänder han sig om igen och så kvickt att hela hans blonda frisyr skakas om. Det kan jag säga gjorde min dag den dagen.

När jag tänker tillbaka på det får jag en sån varm känsla i hela kroppen och det känns som om någon kramar mitt hjärta. Det bästa som finns är att göra en annan människa glad, och skratta. När jag får ett sån tacksamhet från en liten unge på 4 år förstår jag inte hur en vuxen människa inte kan visa samma sak (om inte mer). Jag har tänkt på det ganska mycket de senaste dagarna, bara för att det ger mig en sån skön känsla i kroppen. Jag hoppas jag aldrig kommer att glömma bort det. Jag stod och tvekade ett tag innan jag gick fram till rulltrappan den dagen men om det skulle hända igen skulle jag inte tveka en sekund.