malle

Alla drömmer vi ju. Alla har väl haft dessa drömmar som återkommer, dessa drömmar som är läskigt lik verkligheten, dessa drömmer som får oss att tvivla.
Natten mellan söndag och måndag denna vecka drömde jag en dröm som var så otroligt lik verkligheten. Jag har ju träningslära(praktisk träning) vara måndag morgon. Det är ju inte direkt så att det lockar. Det är ofta, ofta man känner för att slå av väckarklockan och sova vidare, men inte denna morgon. Jag drömde att jag skolkade från träningsläran och spanskan. Jag stannade hemma och bloggade i stället. När jag var påväg till skolan, vid 1 och stod i dörren på vägen ut kom mamma och min bror hem! Mamma frågade vad jag gjorde hemma och jag sa att jag inte orkade  gå på träningen. Hon tittade besviket på mig. I samma sekund ringer telefonen, mamma svarar och snackar lite med personen i andra luren. Jag förstår nästan direkt att det är pappa. Då går det upp för mig. Jag bloggade på morgonen, och pappa läser min blogg. En panik ångest sköljer över mig. Jag ville bara sjunka genom jorden om komma tillbaka när det är lungt. Jag får ju inte skolka. Vem får göra det? Shit, shit, shit.
"Malin, det är till dig!"
Jag svarar och pappa börjar "Varför är inte du i skolan? Varför? Va? Du har ju astma-medicinen nu (ingen aning om varifrån det kommer) så du har ju ingenting att skylla på!" Åh, paniken bara växer, som ett stort hål. Men så plötsligt så vaknar jag och tittar på klockan. Jag kan sova i 2 timmar till. Skööönt! Ångesten bara pyser ur mig. Då kände jag att jag verkligen, verkligen, verkligen inte ska skolka denna måndag. Fan heller!

Nattens (natten mellan onsdag och torsdag) kommer imorgon. Godnatt!